Litteraturvetenskapliga begrepp

Allegori

ursprungligen berättelser och bilder med konsekvent genomförda dubbelbetydelser, så att det som skildras kan framstå som oskyldigt och harmlöst, men i själv verket framställer tankeväckande budskap som även kan vara provokativa. Numera avses med allegori inte alltid genomförda och konsekvent fasthållna dubbelmeningar, det kan även åsyfta tolkningar som lyfter fram mer eller mindre konsekvent genomförda dubbelmeningar.

 

Alliteration

ljudlikheter i ordens början. Ett exempel är Alf Henrikssons Alfabetets användning anar aporna aldrig.

 

Anaforer

medvetna upprepningar. I Edith Södergrans dikt ”Vièrge Moderne” inleds varje rad med orden ”Jag är”.

 

Analys

riktar in sig i detalj på hur en litterär text (eller bild eller annat) är uppbyggd.

 

Antiteser

till synes oförenliga motsatser, till exempel "obekant och välbekant", "kort och evig", "bitter och ljuv".

 

Assonanser

upprepningar av ljudlikheter i betonad stavelse som inte infaller i ordets slut.

 

Berättelse

återger ett händelseförlopp i efterhand, antingen kronologiskt eller med uppbruten kronologi. En berättelse består ofta av följande beståndsdelar: en presentation av personer, plats och tid, en beskrivning av en komplikation eller ett problem som ska lösas samt till sist en avslutning där lösningen på komplikationen presenteras.

 

Berättare

är en gestaltad röst som förmedlar ett händelseförlopp och bör inte förväxlas med författaren.

 

Berättelsenivå

beskriver hur berättandet kan ske på flera olika nivåer i en berättelse, till exempel med ramberättelse och olika berättare i berättelsen. Ett pedagogiskt exempel på berättelse med olika berättelsenivåer är Selma Lagerlöfs ”Den heliga natten”, som är uppbyggd kring två tydligt närvarande berättare i två olika tidsplan och tre olika berättelser, som pågår parallellt.

 

Berättarperspektiv

beskriver rösten i berättandet, vem som berättar och varifrån det berättas, det vill säga berättandets förhållande till berättelsens kronologi samt till den fiktionsvärld och de händelser som det berättas om.

 

Besjälning

döda ting besjälas och förmänskligas. Ett exempel är ”Vårvindar friska/ leka och viska” som inleder visan ”Stackars Anna eller Molltoner från Norrland” av Euphrosyne (pseudonym för Julia Nyberg).

 

Budskap

är det som läsaren uppfattar som textens grundtanke. Det är sällan entydigt utan varierar beroende av uttolkaren och behöver inte knytas till författarens avsikt.

 

Episodisk

när ett verk är uppdelat i berättelser som går att läsa var för sig, men också hänger ihop och tillsammans bildar en helhet.

 

Fabler

Fabeln tillhör de folkliga berättargenrerna med rötter långt tillbaka i tiden och är en kortberättelse koncentrerad till ett enda tydligt händelseförlopp med en moralisk sentens i slutet. I centrum står förmänskligade djur med stereotypa egenskaper.

 

Fokalisering

berättarteknisk term för att beskriva och analysera med vems blick en läsare leds genom fiktiva gestaltningar av händelser, miljöer och personer. Man skiljer mellan intern och extern fokalisering. Extern fokalisering innebär att miljöer, händelser och personer betraktas och bedöms utifrån av berättaren. Intern fokalisering innebär att berättaren så att säga förflyttar sig in i en av de gestaltade personerna och läsaren leds genom de fiktiva gestaltningarna av händelser, miljöer och övriga personer utifrån dennes perspektiv.

 

Här är ett exempel på extern fokalisering från inledningen till Nils Holgerssons underbara resa:

 

”Det var en gång en pojke. Han var sådär en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.”

 

Här är ett exempel på intern fokalisering några stycken längre ner i samma kapitel:

 

”Han visste inte om han hade sovit litet eller länge, men han vaknade vid att han hörde ett lätt buller bakom sig. På själva fönsterbrädet rakt rätt framför pojken stod en liten spegel, och i den syntes nästan hela rummet. I detsamma som nu pojken lyfte huvudet, råkade han titta i spegeln, och då såg han, att locket till mors kista hade blivit uppslaget.”

 

Intertextualitet

innebär direkta eller indirekta hänvisningar och anspelningar från ett litterärt verk till ett annat. Ett tydligt exempel är när Pippi Långstrump leker skeppsbrott och själv nämner Robinson Crusoe.

 

Intrig

(även plot) avser kronologin i återberättandet, som inte alltid behöver följa själva händelseförloppets kronologi utan kan till exempel börja med att återge hur ett händelseförlopp slutar.

 

Liknelse

någonting blir belyst och åskådliggjort genom att liknas vid något annat; en liknelse kan vara en lång berättelse eller ett kort uttryck, exempelvis ”dina ögon är som eldar”.

 

Metafor

ett ord eller en fras som ersätter och fångar upp en aspekt av det som egentligen avses: en metafor är mer entydig än en symbol eftersom både det som avses, sakledet, och det som det liknas vid, bildledet, tydligt framgår av sammanhanget. Det beror på att man måste ersätta metaforen med sakledet för att förstå den: om Akilles kallas ”lejonet” finns faktiskt inget lejon i innehållet. Ofta skrivs båda leden ut och metaforen blir då som en liknelse där ordet som uteslutits: ”dina ögon är eldar”.

 

Motiv

återkommande typsituationer som belyser och gestaltar ett tema. Ibland används också tema och motiv synonymt. Vanliga motiv/teman är vänskap, kärlek, död, uppbrott, sökande etc.

 

Paradox

till synes oförenliga motsatser ställs mot varandra .

 

Parafras

omskrivning av en redan existerande text, ofta för att förklara innebörden i texten.

 

Parallellism

samma tanke upprepas och varieras i två eller flera led.

 

Ramberättelse

en berättelse som så att säga ramar in en huvudberättelse och ofta utspelas i nuet.

 

Rim

bildas när vissa ljudföljder upprepas i olika ord och vanligen avses slutrim som man-kan och kvinna-vinna. Andra vanliga exempel på rim är upprepningar av ljudlikheter i ordens början, allitteration, och upprepningar av ljudlikheter i betonad stavelse som inte infaller i ordets slut, assonans.

 

Personifikation

ett abstrakt begrepp framställs som en person. Döden och döendet framställs som personer i Karin Boyes dikt ”De lugna stegen bakom”: ”Lyssnar jag, hör jag livet fly/ständigt snabbare nu./ De lugna stegen bakom/Död, det är du.”

 

Rytm

bildas av regelbundna växlingar mellan starkare och svagare betoning, används ofta för att skapa effekt i litterära texter och för lyrik är rytm en nödvändig del av textens uppbyggnad.

 

Satir

en text som är skriven på ett elakt och hånfullt, men ändå elegant sätt.

 

Sensmoral

slutsats eller lärdom av moralisk slag som sammanfattar budskapet i en berättelse och ofta avslutar berättelsen.

 

Sinnesanalogier

olika sinnesintryck ställs samman, exempelvis mörk röst (syn + ljud), varm färg ( känsel + syn), för att skapa en upplevelse på flera sinnesplan.

 

Symbol

betecknar något utöver sin bokstavliga betydelse och kan alltså till skillnad från metaforen förstås både bokstavligt och symboliskt. Konventionella exempel är kronan som symbol för makt och hjärtat som symbol för kärlek. I litterära texter används ofta mer tillfälliga och individuella symboler och vad en sådan symbol förmedlar kan tolkas på olika sätt.

 

Story

(även fabel) avser ett kronologiskt händelseförlopp och brukar i berättande särskiljas från intrig eller plot.

 

Tema

kan formuleras som en grundtanke eller bärande idé i en text och formuleras ofta utifrån en specifik tolkning av innehåll och budskap.

 

Tolkning

går ett steg längre än en analys och kommenterar vilka effekter, betydelser och budskap en texts uppbyggnad kan ge.

 

Verk

åsyftar en konstnärlig produkt och innefattar ofta en förståelse av innehållet i produkten som reellt existerande oberoende av läsning och tolkning.

 

Källa: Litteraturbanken.